MischaBloggen

Åren går. Du kommer att märka det. Först långsamt. Sedan allt snabbare. En dag är du stor. Så stor att du ska börja lära dig. Undervisas. Förut fick dina föräldrar välja. Trots alla svårigheter. En del av det svåra tog jag upp nyss. De fick ändå välja. Var du skulle få vara. När du lärde dig. Allt du skulle. Om världen. Om du skulle kunna vara hemma. Då kallas det hemskola. Eller borta. Då kallas det bara skola. Nu går det nästan inte längre. Det har politikerna bestämt. De är rädda. För hur det ska gå. Om du ska lära dig hemma.

De tror att du kommer att få problem. Med olika saker. Som hur man är tillsammans med andra barn. Ja, hur man är med andra människor. I största allmänhet. Hur du ska lära dig allt du behöver. När du inte är i ett rum. Med 30 andra barn. Och en lärare. Hela dagen. De är också rädda för dina föräldrar. För att de ska göra dig illa. Om du är hemma med dem. Att de ska vara dumma mot dig. Inte ge dig det du behöver. Kanske slå dig. Det är ganska ovanligt. De flesta föräldrar gör inte så. Men det är ändå vanligare än många vill tro. Att barn råkar illa ut. Men det absolut värsta. Enligt politikerna. Verkar det som. Tycker jag. Det är att du kanske kommer att tänka annorlunda. Om du inte går i skolan. Med de många barnen. Och de inte så många vuxna. Om du är hemma i stället. Då kan du få andra tankar. Om världen. Människorna. Samhället. Allting. På vuxenspråk kallas det ideologi. Det verkar politikerna vara väldigt rädda för. Att det ska växa upp. Nya människor. Som tänker på ett annat sätt. Än politikerna har bestämt.

Därför ska du gå i skolan i stället. Där du får kämpa med många andra barn. Om uppmärksamhet. Och hjälp. När du inte förstår. De vuxna. Som ska hjälpa er. De är oftast snälla. Men de är inte din mamma eller pappa. De får betalt för att vara där. För att försöka lära dig. Om siffror. Alfabetet. Stenåldern. Allt möjligt. Vad de inte kan. Ens om de fick betalt för det. Är att älska dig. Likadant är det på fritidshemmet. Där du kan få vara efter skolan. För att dina föräldrar inte hinner hem från jobbet. Så du får lära dig att bli lite tuffare. Klara dig mer själv. Särskilt om du har otur. Om du blir mobbad. Det är när de andra barnen blir elaka mot dig. För att de är osäkra. Ledsna inuti. Det är ingen ursäkt. De får inte göra så. Ändå händer det. Många, många, många barn. I skolorna i Sverige. Blir mobbade. Ofta finns det inte så mycket hjälp att få. Från de vuxna. De kanske inte förstår. Inte ser. Inte orkar. Då blir du ensam.

Förhoppningsvis går det inte så illa. För dig. Du har nog tur. Lyckas få några kompisar. Eftersom ni inte ser så mycket av de vuxna. Varken de som får betalt. Eller föräldrarna. Så börjar ni söka det ni behöver hos varandra. Bekräftelse. Kärlek. Trygghet. Vägledning. Uppmuntran. Och en massa andra saker. Viktiga saker. Sådant som ni egentligen inte klarar av. Att ge varandra. Men som ni verkligen behöver. På djupet. Jättemycket. För att må bra. För att tycka om er själva. För att kunna se andra. För deras egen skull.

Men eftersom ni bara har varandra. Så får ni försöka klara er. Ändå. Ibland går det. Men för många blir det fel. De gör illa sig själva. Gör illa andra. Ni gör illa er på varandra. En del går till och med sönder. Inuti. Skär sig i kroppen. För att lindra det onda i själen. För att visa världen hur ont det gör. I dem. Vissa orkar inte. Alls. Till slut. Trots att deras liv är nya. Knappt har börjat. De dödar sig själva. Det kallas självmord. Ibland är det ett skrik på hjälp. Ett sista försök. Andra har slut på hopp. Helt och hållet. De försvinner ut. Från livet. Där de ändå inte kände att de fick plats. Var önskade. Värdefulla.

Nasrin Sjögren heter hon som skrivit det. En 25-årig skribent för kristna ungdomstidningen Ikon. Inte en tidning jag brukar läsa, men ovanstående citat gjorde att jag fastnade.

En sån otroligt "huvudet-på-spiken"-beskrivning av så mångas... liv. Många skolbarns liv. Och av politikers och skoltjänstemäns rädsla för hemundervisning och att föräldrar inte får... för de skulle ju kunna... ja, vaddå?

Nu har jag varit nära skolvärlden i fem år, och dagis innan det. Och jag kan bara hålla med. Jag har hört allt mellan lärare och skolchefer nämna, prata om, berätta vad de kanske innerst inne känner: "Hemundervisande familjer är lite skrämmande, man har ju så dålig insyn, man vet ju inte... ens vilka värderingar som barnen får"

Tänk att "samhället" kommit dit, där man från tjänstemanna- och politiker-håll bygger sin syn på människan - på misstro.

Vad är det? Om några få inte sköter sin kompost ordentligt, klagar grannarna hos kommunen. Kommunen förbjuder därför egna komposter för alla - även de som skött sig. Istället för att t.ex. erbjuda kurser och skicka information om bra komposter till de som misskött sin kompost. Det skulle väl bli både billigare och bättre, att bygga på tilltro.

Byt ut "komposten" till nästan vad som helst. Åka för fort. Hemundervisa. Droger. Andra brott. Medicinen idag verkar bara vara tvång och förbud. Varför skulle inte medicinen kunna vara information och tilltro?

Information och tilltro. Det är ju det föräldrar ger sina barn i de flesta familjer som mår bra. Inte börjar man väl med förbud och tvång när två-åringen välter omkull en vas? Nej, man är där och hjälper till och informerar, kanske tröstar, eftersom man har en tilltro, man vet att tvååringen inte ville välta vasen och förstöra, det fanns andra orsaker till det. Som förälder lyckas man ganska väl med att bota problemet, inte bara symptomet.

Tänk om det skulle kunna vara så med de flesta "vanliga människor". Att de vill väl, men det blir fel. Och när man försöker bota endast symptomet med tvång och förbud... så är de enda vinnarna industrin (som får sälja t.ex. dyra övervakningssystem) och tjänstemännens prestige, makt och...

Hur som helst: Bravo Nasrin - jag gillar din inställning. Här kan man läsa hela din artikel.